Ibland är det som att livet springer iväg före oss.
Vi hinner inte riktigt med – inte med tankarna, inte med känslorna, inte med oss själva.
Och plötsligt märker vi att vi har gått med spända axlar i flera dagar.
Att andetagen bara når halvvägs ner i bröstet.
Att vi glömt att känna.
Men just där – mitt i allt – finns ett val.
Att stanna.
Inte för att prestera något.
Inte för att “meditera rätt” eller “ta tillvara på stunden”.
Utan bara för att det är tillåtet.
Att pausa. Lyssna. Känna. Andas.
Gör så här – en liten stund, bara:
– Gå ut. Kanske på en balkong, kanske i en park, kanske bara stå i dörröppningen.
– Lägg märke till vinden – hur den rör sig, smeker huden, bär med sig dofter.
– Känn solen – om den är där. Den är inte alltid stark, men den finns.
– Andas in – långsamt.
– Andas ut – ännu långsammare.
Och känn vad som händer i kroppen när du ger den ett ögonblick av vänlighet.
Det här är inget du “måste” göra.
Det är en mjuk påminnelse om att du får lov att bara vara en stund.
Världen snurrar.
Men du behöver inte alltid snurra med.
Stanna. Känn. Andas.
Det räcker.